wiolettan

Jag har alltid tyckt om att sjunga och tralla. Har gjort det mer eller mindre hela livet, sedan jag var barn. Visserligen i mitten av min levnad, ungefär, då jag inte kunde nynna så mycket, men det hade sin förklaring. Men om allt är lugnt och tryggt så sjunger jag. Det hörs inte alltid för oftast så nynnar jag inom mig. Vill ju inte alldeles skrämma bort min omgivning. Nja nu för tiden är det ju bara Mysingen som jag kan oroa.

Om jag inte sjöng då jag var liten så visslade jag. Tänk vad jag älskade att vissla och jag lärde mig det tidigt.  Blev väl lite hämmad eftersom jag inte fick vissla inomhus. Undrar varför?  Det kommer jag på nu, undrar just varför jag inte fick vissla inomhus? Min mamma sa alltid till mig om jag gjorde det: ”Vissla inte inomhus, ska du vissla så gå ut”. Undrar vad det berodde på? Var det något skrock som satt kvar i henne sedan hon var ung. Varför frågade jag inte och nu kan jag inte det. Tror jag ska kolla med mina syskon om de också fick den förmaningen, eller de kanske inte visslade som jag gjorde. Hör ju inte att de gör det nu i alla fall. Finns en hel del att forska i, tydligen.

I dag dök det upp en gammal sång i mitt huvud, som det ofta gör och jag sjöng och skrev ner den som jag kommer ihåg den. Jag lärde mig många skillingtryck som ung.

I en djup oändlig skog, svarta moln där åskan slog,

gick ett litet barn en gång, dagen lång.

 

Ja, den dagen var så lång himlen mörk och skogen trång.

Barnet i sin ensamhet, gick och grät.

 

Grät och tänkte aldrig mer jag min faders boning ser,

här i mörker köld och nöd, blir jag död.

 

Just som så förtvivlad var, molnen vek och solen klar

blänkte fram och i dess ljus, faderns hus.

Allt var nu som förr, så gott. Allt stod kvar där förr det stått,

samma hem och samme far, allt var kvar.

 

Så Guds barn går ofta du, djupt i mörkret kanske nu,

vet ej vart du kommen är vart det  bär.

Det var ju en otrolig sorglig låt, men OK den slutar bra. Molnen försvann och hon hittade hem. Fint.

Vet ej om jag rätt kommer ihåg den. Tycker bara att den slutar lite abrupt. Kanske finns det flera verser? Vet ni så skriv, snälla. Jag kommer inte ihåg flera än dessa.

 

I går morse var solen på väg upp då vi vandrade ut.

 

Det känns ovant. Men fortfarande är det minusgrader på morgonen. Snön har nästan försvunnit som synes.

 

En lott till någon som får en kram också och är världens bästa.

 

Lite vatten har bildat ett hjärta. Det var faktiskt riktigt vackert i verkligheten.

Det gammalmodiga begreppet

att vara tillfreds med sig själv

och världen är, trots all framstegstro,

vare sig vi vill anse

det som sanning eller inte,

nyckeln till lyckans hemlighet.

Solig morgon och vi har även denna dag tagit en "sovmorgon". Det får ju inte bli någon vana men det kändes så för oss båda och eftersom vi är pensionärer, det är lördag och vi gör som vi känner för, ibland, så blev det ingen uterunda i ottan.

Vi hade fem minusgrader i morse  och det ska bli någon grad plus frampå dagen. 1:a april och det är snö på marken, inte mycket men lite. Känns lite så där. Jag tycker att det några föregående år har varit vår denna tid.

Första april ja. En lurardag för många. Det är många länder i världen som har anammat denna sed, som är rolig och lite oskyldig, tycker jag.

Jag kommer ihåg att jag som barn älskade detta med att luras. Annars fick vi ju inte narras, eller fara med osanning, men denna dag var det så att säga legitimt och jag älskade det. Vet inte varför men troligen har jag en sida inom mig som här kommer till sin rätt. Lite oskyldigt kanske, men för mig var det viktigt att de jag ville lura verkligen gick på det.

Redan på 1500-talet var det lite allmänt detta med att luras 1:a april. I Latinamerika så är det istället den 28 december, på Värnlösa barns dag, som det är tradition. Att publicera aprilskämt i tidningar var i mitten av 1600-talet vanligt i England och har fortsatt sedan dess i vissa tidningar, som vi också kan se här hos oss.

Min Mysing blev lurad i morse av mig. Jag stod i fönstret och tittade ut. Då Mysingen kom in i rummet så sa jag:

"Vem kan det vara som har ritat ett hjärta på vår bil"?

Han kom och tittade förstås och såg inget hjärta. "April, april, jag kan lura dig vart jag vill".

 

I går då jag hade sköljt och skurit upp salladen och hade ställt den på bordet så såg jag som ett hjärta av ett blad hade fastnat på mitt finger. Nästan, i alla fall. Jag blev häpen.

 

Här är resten av salladen som vi fick njuta av till maten.

 

Något som vi också har fått njuta av är denna tulpanbukett.

Att älska någon,

innebär att se honom,

som Gud ämnade honom.

Sagt av Dostojevskij. Född på 1800-talet i Moskva.

I går var det en dag som gick i firandets tecken. Jag och Mysingen har varit gifta i 13 år. Som ni vet så tycker vi att så fort det finns något att fira så gäller det att passa på. Lite guldkant på tillvaron kan aldrig skada.

Dagen började med en sovmorgon. Jodå, vi sov också. Men ni som känner oss vet att för oss gäller det upp i ottan för en morgonpromenad, men inte igår. Då vi kände oss mogna steg vi upp och bland det första jag såg var ett brev till mig.

   

Måste ju vara till mig.

 

Jo, ingen tvekan, det är till mig. Ett hjärta, det första denna dag.

 

Inuti, ännu ett hjärta, eller det var två faktiskt. En fin dikt till mig, hade Mysingen också skrivit.

Det var ett busväder ute, hård blåst och snö som dalade ner. Men jag hade beställt tid hos min hårfrisörska, så det var bara att ge oss ut. Som tur var så märkte vi inte av så mycket av halkan. Men, lite jobbigt var det att ta sig fram. Idag verkar det vara ännu värre. En gul varning är utfärdad i Stockholms området, från igår mitt på dagen till cirka klockan 17 i eftermiddag.  Så ta det lugnt ni som måste ut.

Mysingen följde med mig till salongen och kom sedan och hämtade mig då jag var klar. Är så tacksam för det. Annars måste jag nog ha fått ta taxi och det är ju inte billigt. Dom pengarna kan man ha till något mycket trevligare.

 

Det var precis vad vi gjorde sedan på eftermiddagen. Använde pengarna till något trevligt. Vi vandrade iväg till en liten restaurang vid Tuletorget, inte långt att gå men det var förutsättningen för att vi skulle kunna göra ett restaurang besök, att det låg nära. På grund av mig och på grund av vädret.

 

Det var lugnt och skönt, rent och fint.

 

Jag gillade de tallriksunderlägg som de hade. Det blev så att säga, lite guldkant på tillvaron igen.

 

Maten var mycket god och vi var hungriga så vi åt med god aptit.

 

Sedan började flera hjärtan att dyka upp. Då jag skulle ta sista tuggan så såg jag att den hade bildat ett hjärta. Vad är oddsen för det? Jag lovar, jag har själv inte medvetet gjort så att detta som liknar ett hjärta, bildades.

 

Servitrisen gav Mysingen en kopp kaffe och vad låg där? Jo, två hjärtan.

 

Servett med hjärtan på. Ja, jag säger då det.

En poet, född i Tyskland i slutet av 1700-talet, Friedrich Rûckert lär ha sagt:

I samma utsträckning

som du vill ha,

måste du ge.

Vill du ha ett helt hjärta,

så ge ett helt liv.

I natt då jag låg vaken och försökte att somna om, gick tankarna tillbaka till hur det var förr. Förstår att jag inte fick mycket med sömn, då jag inte kunde komma bort ifrån dom minnena.

I huvudet började det att cirkulera hur svårt och jobbigt dessa ungdomar verkar att ha det, som växer upp i dagens samhälle och hur många kommer i kant med livet och måste, av någon anledning, ta till våld. För att hävda sig, för att visa att man är någon, på grund av grupptrycket, ja det verkar finnas många olika anledningar. Men varför kan inte samhället göra något får vi höra? Inte vet jag, men det är inte lätt om inte barnen får lära sig att ta hänsyn till sina medmänniskor, lära sig det i tidig ålder.

På vår morgonrunda för några veckor sedan, så träffade vi en man som hade arbetat mycket med barn och ungdomar och han sa så här:

”Det är viktigt att ge barnen regler och normer då de är små. Det är före 3-års åldern som de ska lära sig de grundläggande sakerna”.

Barn börjar vid 3-4 år, bilda sig en uppfattning om sig själva och sin omgivning, börjar observera andra och vill göra likadant. Så viktigt att vi är bra föredömen och att vi ger dom sunda värderingar, kärlek, omtanke och empati för andra människor.

Sedan är jag av den uppfattningen också, att det är fint att ge tonåringar en uppgift eller i alla fall något att göra. Lek, spel, idrott eller arbete, bara det får dom att känna sig viktiga, de behövs och de hinner inte gå och ”slå dank”.

Då jag kom så långt i nattens tankar så gick dom tillbaka hur det var då jag var ung. Inte hann vi med att göra så mycket med bus. Efter skolan var det jobb och läxläsning och den tid vi kunde få över ville vi leka och ha roligt.

Eller ännu längre tillbaka, då min pappa var ung.

  

Här ett utdrag ur en intervju som min äldre bror Carl-Eric har spelat in då pappa berättade om sina unga år:

”Jag gick i skolan i Kärrsjö något år 1909. På sommaren for jag till vallskogen. Jag har gått lite i skolan. Jag gick några klasser i Remmarn också. Jag var hos Holmgrens i Remmarn tre somrar och två vintrar. Jag var nio år gammal då jag vallade första året, då fick jag det första året 3:50 per ko. Jag tror att jag gick en klass innan jag for till Remmarn. Jag var bara nio år då jag flyttade, då jag vallade kor första året. Jag var aldrig hem på helgerna, jag följde pappa  hem på julen. Jobbade lite efter skolan, jag var ju så ung. Jag fick då ingen lön för somrarna, de födde ju mej på vintrarna.”

Betänk att min pappa endast var 9 år då han ensam var ute i skogarna, veckovis och vaktade kor. Natt och dag.

Det var inte alltid bättre förr. Men det var onekligen annorlunda.

   

Vi är inte här förgäves.

Ensamma har vi ej gått.

Före oss har många vandrat,

samma väg i tro och hopp.

 

…tänkte jag i morse. Mina nätter är inte alltid så ”bekväma” om jag uttrycker det milt. Därför, då morgonen gryr, jag kan stiga upp och känner att benen bär mig, så blir jag så tacksam.

Tänk att få vakna tidigt en morgon
utan att sakna natten som var.
Jag älskar livet som Du har skapat,
tack käre Far för livet Du gav.

 

I går morse tog vi en lång promenad, alltså i mina ögon en långpromenad, nu för tiden. Vi gick nämligen ner till Lötsjön och gick runt den.  Det var härligt att kunna göra det, visserligen tog det tid, men det var söndag och min Mysing var ledig.

Det var mycket länge sedan vi var där så det var intressant att se hur det såg ut.

 

Lötsjön var täckt av is. Mycket med småskräp låg på isen. Efter den hårda blåsten kan jag tänka mig.

 

Kommunen har gjort så att isen inte fryser på alla ställen utan sjöfåglarna kan få ha en plats att vara på. Här är det gräsänder som har samlats. Ser ni den vita fina gräsanden? Ett unikt exemplar, tror jag. Kanske en albino.

 

Denna vackra svan såg vi också, plus en till i närheten.

 

Här syns det ett annat exempel på att det har blåst. Trädgrenar har brutits av, fastnat i isen.

   

På vägen ner emot sjön såg vi denna övergivna pulka. Det är inte lätt att åka då snön nästan är borta. Men annars, att åka nerför denna backe måste vara alla barns dröm.

 

På ena sidan av sjön har kommunen byggt denna pergola och också satt upp ett schackspel. Jag lyfte upp en pjäs, vill lova att den var tung.

 

Vid Idrottsplatsen var det tomt och öde, nästan.

 

Längst bort såg vi liv och rörelse. Kan ju undra vad det kunde vara, denna tid på söndagsmorgonen? En traktor

som hade kommit med en liten byggnad.

 

Aha, tävling på gång.

 

Här, en förklaring. Varning till trafiken. Loppet två sjöar runt. Löparna springer en, två eller tre gånger runt Råstasjön och Lötsjön, denna dag.

 

För oss var det inte läge att anmäla oss. Mysingen har visserligen joggat runt Lötsjön, då han var yngre, men det var som ni vet, länge, länge sedan.

 

Så låser vi till inlägget för denna gång, med ett hänglås med hjärta på, som jag också såg igår på rundan.

Tacksamt tag vad livet bjuder,

sök i allt en mening se.

Den som världens lagar skriver

låter intet fåfängt ske.