wiolettan

Att älska en människa, innebär

att gå med på att åldras

tillsammans med henne.

Jag tycker att det är så fint, det säger så mycket.

 

Här är vi på väg.

Tänkte på det i morse då jag frågade Mysingen om han kunde gå ut med mig en stund. Han sa ja, visst gjorde han det. Ibland är det kanske inte så lätt för honom, visserligen är han ett år yngre än mig och frisk och kry, men ändå att först kanske gå ut tillsammans med mig så att jag får lite frisk luft och rörelse i benen och sedan så måste han kanske gå och handla eller på något möte, eller kanske alla 3 sakerna samma dag. Eftersom han promenerar till nästan alla sina uppdrag så kan det bli många steg om dagen.

Därför att han älskar mig så går han med på att åldras tillsammans med mig och då får han göra många extra saker, på grund av min oförmåga. Det är kärlek. Jag är så tacksam för det.

En annan sak som jag är tacksam över är, att få se så mycket på våra promenader. Kanske inga märkvärdiga saker, men något att bli glad över, det piggar alltid upp.

 

Blommor till exempel. Det är så fint. Dessa finns vid Tuletorget.

 

Strax ovanför, på slänten, växer det så blått och vackert.

 

Här är det saker som har blivit bortglömda tydligen. Vantar tror jag och ett litet djur.

 

En katt är det. Hoppas att den kom tillrätta och hittade sin ägare.

    

Här nedanför kyrkan kanske ni inte kan se något speciellt. Vägarbetet gäller det inte, för det är inte något speciellt med det i denna lilla stad. Vet inte hur många gator de har grävt upp för tillfället.

Nej, jag tänkte på övergångsmärkerna. Ser ni inte något annorlunda med den ena?

 

Här syns det bättre. Det är en dam som går över. Det är ovanligt. Ja inte att det är en dam som går över vid övergångsställen, men att hon har rätt till det, en egen skylt.

 

En egen skylt har denna skylt också fått.

 

Annorlunda sittplats.

   

Detta är också egendomligt, med öppettiderna. Är det öppet jämt, eller är det aldrig öppet?

 

Också något vackert. Jag blir så glad då jag ser regnbågen på himlen. Det har alltid kännts som lite speciellt.

Jag tror på en Gud som gråter med mig,

när jag gråter och allting är gråt.

En tröstande Gud som kan trösta likt den,

som väntar tills gråten gått åt.

Nu var det ett bra tag sedan som jag var inne här på bloggen. Min rygg och nacke är inte riktigt sams med mig, om jag uttrycker det så. Kan sitta här en stund och så är det ju enkelt att ta en paus och fortsätta sedan, men det blir inte så ofta.

Jag har heller inte varit ute på flera dagar och det känns ju lite så där. Vet att det är nyttigt att röra på mig och det ska vara bra för ryggen också. Men, ibland sätter värken och latheten in samtidigt och då stannar jag hemma. Men som min näst yngsta syster sa, då vi talades vid igår:

”Vi måste försöka så länge vi kan, det går att vila mellan varven”.

Tänk att vi har kommit till den åldern då vi tänker helt annorlunda på livet och framtiden.

”Vi måste röra på oss då vi kan”. "Vi måste passa på att fira det vi kan”.  "Vi måste träffa nära och kära då vi kan". I förvissning om att en dag kan vi inte.

Den äldre säger att tiden blir värre.

Tiden är som den alltid har varit,

det är den äldre som blir värre.       Ett tyskt ordspråk.

Jag pratade med en av mina bröder nyligen som sa att han och hans fru skulle i maj fira Krondiamant bröllop. De skulle fira genom att träffa sina barn och barnbarn, de som kunde, på en restaurang, prata och umgås.

”För”, som han sa, ”det gäller att passa på och fira det man kan och att barnen träffas nu, det är ju bättre än att de kanske bara ses allihop vid begravningen”. Min bror fyller 90 år nästa år.

Jag förstod så väl vad han menade. Barnen är spridda från Skåne i söder och uppåt och det är inte alltid lätt att bestämma att de ska samlas. De har sex barn. Alla barn och barnbarn kanske inte är lediga samtidigt.

Krondiamantbröllop. De har varit gifta i 65 år. En lång tid har de tillsammans levt ihop.

Jag kommer ihåg att de sjöng en sådan fin sång på minnesgudstjänsten för min förra man. En fin duo och min bror spelade gitarr. Det uppskattade jag mycket.

Idag har vi regn, kanske bra för blommor och växtlighet så här i vårens tid. Jag tog några vårbilder i förra veckan då vi var ute.

 

Vackra vårtulpaner.

 

Är det något japanskt tro?

 

Det lyste så vackert blått, men på bilden kommer inte den blåa färgen fram så bra.

 

En vårblommande slänt vid Tulegatan.

 

Påskliljor som lyser gult och fint kunde vi hitta på flera ställen.

 

Ett skatbo, rätt så stort. Men det är en duva som flyger därifrån, inte en skata. Märkligt, eller satt den bara och hämtade nya krafter?

Gud är vår tillflykt

och vår styrka,

en hjälp i nöden,

väl beprövad.          Så står det i Bibeln. Psaltaren 46:2.

Jag läste en gång att ungdom inte är en period i livet utan ett sinnestillstånd, ett viljebeslut, en känslornas livskraft, en seger för modet över rädslan.

Ingen blir gammal endast genom att leva ett antal år. Människor åldras genom att överge sina ideal. År kan ge ansiktet rynkor, men att kväva sin entusiasm ger själen rynkor. Oro, tvivel, självförakt, rädsla och förtvivlan är likt långa och många år, som böjer huvudet och gör att själen förtvinar.

Optimism, glädje, skratt och promenader tror jag ger ett längre liv, nja, om inte längre, så trevligare och roligare. Finns det något bättre och lättsammare än att få sig ett befriande skratt till livs. Att skratta tillsammans med någon blir ju dubbelt också. Delad glädje är ju som bekant dubbel glädje.

Som igår. Mysingen hade slarvat med något, en bagatell men jag blev väl lite irriterad och blängde kanske onödigt mycket på honom, för han sa helt plötsligt:

”Du har ju sagt att du skall älska mig i nöd och lust och inte bara då du har lust”. Det är klart att vi fick oss ett gott skratt efter det.

   

Som det står på vår almanacka i köket för april månad. Alltså, att uppskatta det lilla och enkla i livet och inte sikta för högt.

Man ska inte leta efter lyckan i

trädkronorna, utan i gräset.     Ett japanskt ordsspråk.

   

Ballonger kan roa oss. Här syns en spegelbild av oss i fönsterrutan, då vi beundrar de fina ballongerna.

 

Det här blir vi också glada över.  Sommar-semester i april, maj redan.  Ja, det ska börjas i tid. Detta stod på en dörr till en affär igår. Redan sommar, verkar det som, affären var stängd.

Mysingen tog också en bild av mig och ett annorlunda träd i går. Jag visade honom bilden och frågade om jag kunde sätta in den på bloggen.

”Ja visst, och fråga vem som är krokigast?” Dom orden gjorde ju inte mig glad precis, men, min rygg och nacke är inte som förr, kan jag säga, så jag förstår honom.

   

Så jag sätter in trädet bara, utan mig bredvid. Ni får tänka er mig bredvid om ni vill. Den andra bilden har jag i mitt arkiv.

 

Ett hjärta i asfalten kom också i min väg igår.

  

Vad jag har förstått så ska vi få ett rätt så varmt väder idag och soligt. Så om ni kan, gå ut i friska luften och njut av solen. Var rädda om er!

Och ljuset är ljuvligt

och det är gott för ögonen

att få se solen.                   Så står det i Bibeln, Predikaren 11:7.

…och vi har haft en lugn helg.  Det har inte varit som förr om åren, men den tiden är förbi och kommer inte tillbaka.

Påskafton hade vi besök, men annars var vi för oss själva och det kändes rätt bra. Kändes förstås konstigt att inte ha min äldsta bror här som vanligt och även andra gäster vi brukar ha till påsk.  Men livets gång råder vi inte över och vi får minnas dom som har gått före oss och vara tacksamma över den tid vi fick tillsammans. Inget kan vi här på jorden ta för givet. ”Människor spår, men Gud rår”, ett ordspråk vilket menas att det är inte lönt att sia om framtiden, eftersom över den bestämmer högre makter.

   

Vackra blommor fick vi i helgen.

 

En påskhare kom också och bjöd på påskgodis.

 

Några mornar har vi gått runt Lötsjön och det känns ju fortfarande som en fest i sig själv. Men det blir svårare och svårare att gå den sträckan och tar längre och längre tid. Det är annars mycket trevligt att se hur naturen i dessa dagar förändras. Isen har nästan försvunnit.

 

Svanparet verkar trivas.

 

Sothöna. En sjöfågel som har blivit utrustad med kombifötter. Kan både paddla och greppa. Den har inte simhud mellan tårna. Vippar också så roligt med huvudet då den kommer simmande.

 

Vi fick också se flera olika vårväxter som har börjat att komma upp, som till exempel krokus.

 

Dessa påskliljor lyste så gult och fint.

   

Snödroppar.

 

 

Avslutar med ett hjärta. Ni ser väl det på hunden?

Moln och dimma

är bara luftformer.

Ovanför dem strålar

solen, månen, evigt.

Nu har vi fått snö igen och det känns lite så där. Men, den kommer och det är inget att göra något åt. Tror att den försvinner rätt så snabbt också. Visserligen är det småkyligt på nätterna men sedan på dagen så blir det i alla fall en eller annan plusgrad.

  

Så här lite med snö har vi. Alltid något och jag är glad så länge som det inte är halt.

  

Dessa fina krokusar fotade jag i morse på vår runda. De kämpar sig upp ur snön.  

 

 

Behöver du först bevisa

Guds existens?

Tänder man då en fackla

för att se solen?

 

Vill önska er alla som tittar in här en trevlig Påskhelg.

Var rädda om er och varandra.