wiolettan

...efter det att jag lagt mig och som vanligt riktat mina tankar och böner till Gud.

Ber människor nu för tiden aftonbön, som det var så vanligt förr. Jag tror inte att det finns många 90- eller 100- åringar som inte fick lära sig, som liten:

Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är.

Vart jag mig i världen vänder, står min lycka i Guds händer.

Lyckan kommer lyckan går. Du förbliver Fader vår.

Jag tror att det är många som kan den bönen. Det är vad jag tänker. Men hur är det nu? Vet inte varför jag tror att det var mer vanligt förr att föräldrar bad aftonbön tillsammans med sina barn.  Jag hoppas att det är så nu också.

Lärarinnan i söndagsskolan undervisar om bönen och vänder sig sedan till Arne:
”Ber du aftonbön när du har lagt dig på kvällen”?
”Näe, men jag tror att mamma gör det”.

”Jaså, varför tror du det”?
”Varenda kväll nästan, säger hon: Tack och lov att ungarna äntligen är i säng”.

 

En gammal major gästade sin brorsons familj. När han gått och lagt sig på kvällen, fick familjen till sin förvåning höra honom läsa ”Gud som haver” med så ljudlig stämma, att det ekade i hela huset.

 

Vid frukosten dagen efter kunde inte brorsonen låta bli att säga:

”Det var ju vackert att farbror läser sin aftonbön, men farbror måste tro att Gud är döv.”

 

”Skämta inte med heliga ting, din pojkvasker”, svarade gubben, ”jag måste läsa högt annars somnar jag innan jag har kommit till amen”.

I dag ska vi få snö, regn och ruskväder med hård blåst. Gul vädervarning över vårt område. I morse då vi vandrade ut var det uppehåll minus fyra grader. Fint promenadväder.

 

Vissa ställen var det sandat och det gick bra att gå, på andra ställen var det att gå försiktigt och se upp. Vi såg en tjej som höll på att stå på näsan, det var glashalt där. Men hon kunde parera och log så fint mot oss. Kanske tänkte hon: "Bra att det var jag och inte någon av dom där två gamlingarna som höll på att ramla".

 

En fin handske hängde på en buske.

 

En tappad kofta såg vi också. Förstår inte att det finns så många tappade klädesplagg ute.

Hoppas att ni mina läsare får en finfin vecka. Var rädda om er och varandra.

Nu har vi också fått en hel del snö. Vet inte hur mycket men det har varit en del för snöskottarna att jobba med. Det blev ju ett ordentligt snöoväder här i Stockholmstrakten, häromdagen, dessutom hårda vindar så det var besvärligt ute i trafiken. Som bra var så behövde vi inte ut den dagen och tog inte heller någon morgonrunda. Det skulle ha varit svårt för mig att gå på oplogade trottoarer.

 

Så här såg det ut på ena sidan av lägenheten då jag skulle försöka att fota snön utanför fönstret, genom rutan.

 

Även den andra sidan var det svårt att se något. Men, jag förstår barnen, så trevligt de ska ha det nu då de får leka, åka pulka eller kälke i den vita snön.

Den tiden är förbi då jag älskade att leka i snön. (Åldern skyller jag på)

Kommer ihåg att då jag var ung och bodde i Ångermanland så var bland det bästa jag visste, då vi barn var ute och lekte på vintern, att göra snögrottor, snölyktor och bygga labyrinter. På dessa stora ”lägdor” (ett norrländskt ord för fält eller äng) var det hur roligt som helst att göra, i ett barns ögon, enorma gångar och sedan försöka att hitta utgången. En rolig tävling.

På tal om Ångermanland så mötte vi en dam i går morse på vår morgonrunda som också är därifrån. Ett lustigt sammanträffande. Förr om åren såg vi ofta henne, stannade och pratade ibland, men nu händer det mera sällan.

Hon sa att hon var hemma och bakade bröd den dagen ovädret var och då sa jag att vi äter mest hårt bröd.

”Inte tunnbröd, väl?” frågade hon. ”Jo”, sa jag  ”som ung bakade vi vårt eget tunnbröd i vår bagarstuga”:

”Tunnbröd är gott, jag kommer från Norrland, där äter man gott tunnbröd”, sa hon.

”Varifrån i Norrland”?  Ångermanland, en ort utanför Sollefteå”. Tänk så liten världen blir ibland. Nu bor vi grannar här i Sundbyberg.

Vi skulle kunna prata sinsemellan så få skulle förstå.

"Man gå som na ranglet på na blåis´n och nalta sevlet å. Ett erbarmlet vä´r så man vorte sänke".

Vilket betyder ungefär:

Man går så ostadigt på blankisen och lite sävligt också. Ett eländigt väder så man blir försenad.

 

Vid vår runda i går så var det så här fint då solen började komma upp.

 

Snön är verkligen vacker. Jag tycker i alla fall det. Mars månad, då får det gärna vara snö om det inte blir halka också, men här har de varit duktiga med att ploga och sanda.

 

Många snötyngda träd och buskar.

Länge sedan jag skrev någon liten barnhistoria. Denna är sann.

I Svenska Kyrkan i London gick flera av diplomaternas barn i söndagsskola. En söndag talade man om Paulus och Silas som kastats i fängelse, som det står om i Bibeln. Läraren frågade barnen:
”Vad tror ni att det kunde finnas för anledning till att så goda och snälla människor, som ville alla väl, kunde hamna i fängelse”?
En sexårig diplomat son svarade mycket allvarligt:
”Ja, om jag inte är fel underrättad, så var nog den onde med i spelet”.

Det var så skönt att komma ut i morse, fast det var minus 7 grader. Solen sken och det var vindstilla. Ingen halka att tala om utan nästan barmark.

 

Det syns här vid Centrumkyrkan. Snön borta, något litet på undangömda ställen och några få isfläckar att se upp för. Solen har vaknat och lyser på kyrktoppen.

  

Det syns tydligt här på Fredsgatan. En vacker och lugn morgon.

Lugnet före stormen som det varnas om så mycket på radion denna dag. Både en gul och en orange varning.  Det är bara att avvakta, vara beredd så att vi inte behöver gå ut och handla mitt i all snökaos. Men ännu är det fint, nästan vårlikt.

I går var jag inte utanför dörren, men i förrgår vid vår morgonpromenad var det verkligen inget skönt gåväder. Vi ville vända på en gång, men hade ju ett ärende så det var bara att vandra vidare. Det var visserligen sol, minus fyra grader, men så otroligt blåsigt. Jag tyckte att det i de värsta vindbyarna till och med var svårt att andas.

Men vi fick se lite vårtecken. Jag har förstått av det jag läst att många av er längtar efter vår och värme och därför tänkte jag fresta med vårbilder som jag tog i förrgår. För än har inte ovädret kommit hit. Enligt radiorapporteringen så ligger det nu ungefär i Östergötland. I eftermiddag och i morgon så får vi snö och då göms vårblommor under ett täcke igen.

   

Det blommar på bar kvist.

   

Snödropparna har börjat att komma upp också.

 

Vintergäck också, lyser gult.

 

Kommunen har satt ut cyklar som allmänheten kan hyra. Vet ej vad det kostar men jag är ändå för ostadig för att ställa mig på en sådan tingest och åka iväg. Ser ni något märkligt på denna bild? Jo, det är utmärkt på gatan var cyklarna ska stå, men de som har lämnat tillbaka dem har varit mycket noggranna med att ställa dom utanför den ritade rutan.

 

Här däremot står de innanför, ordentligt och prydligt.

 

Detta är ett lopp som sker varje vår, i mars månad. Här under skylten fanns det faktiskt mera snö.

Var rädda om er och varandra.

Se in i ditt inre,

där finns en källa av godhet

som aldrig upphör att sprudla,

om du inte uphör

att gräva efter den.

Lillördag är det idag. Så hette det förr i tiden, eller kanske rättare sagt piglördag. Den dag mitt i veckan som pigorna hade ledigt. Vi får fira lite extra också, dagen mitt i veckan. Det finns det många som gör. Något lite extra just denna dag.

Jag skulle känna för att fira, eller njuta lite mera denna dag, för i natt har jag sovit alldeles utmärkt och jag känner mig rätt så pigg. Till skillnad emot igår. Rörig dag, ingen ordning efter en konstig och annorlunda natt.

Då vi hade gått till sängs så somnade Mysingen rätt så snart och jag låg vaken. Just som jag hade slumrat till så började en väckarklocka att ringa.

"Vad är detta? Är det morgon? Har vi en tid att passa idag också?"

Jag puttade till Mysingen: "Kan du stänga av klockradion, den ringer"? Han har en klockradio på sin sida och jag har en väckarklocka.

Mysingen sträckte ut armen. Tryckte och tryckte, muttrade och muttrade. "Det går inte, vad är det för fel"?

Han steg upp, kröp ner på golvet och skulle dra ut sladden till klockradion. Inget hände, nästa sladd, neej. Men så fick han tag i rätt sladd och radion blev mörk. Men, det slutade inte ringa. "Vad är detta, det går inte, den ringer ändå"? Det ringde och ringde och jag tyckte att ljudet blev högre och högre. Inbillning.

Då kom jag på det. Min klocka var det som ringde. Jag håller på att tappa lite hörsel också så jag hörde inte var ljudet kom ifrån och Mysingen var för trött. Jag stängde av min väckarklocka, ringningen slutade, men musiken hördes fortfarande och mycket högt, märkte vi nu. Stackars grannarna, klockan var cirka halv tolv på natten.

"Vad är det"?, undrade Mysingen. "Du får gå in i Mysrummet och stänga av radion där, jag tror att det är den som har satt igång så här mitt i natten", sa jag. Klart att han steg upp och gick och stängde av radion. Och, det blev äntligen tyst och lugnt.

Det som är så bra med min Mysing är att han ifrågasätter inte något som jag ber honom om, han bara gör det. Han litar kanske så helt och fullt på mig, eller så är han för snäll och vill göra som jag vill så jag inte bråkar. Ja, ni kan ju gissa vad som är rätt.

 

Det var denna radio som också satte igång och spelade musik. Det hela berodde på att det hade varit strömavbrott och då "säger" den här radion till, då strömmen återvänder, likadant som min väckarklocka gör.

Det är en radio, men den spelar grammofon, CD, kasett och USB. En fin liten allt i allo - som Mysingen.

 

En bild som jag tog i morse. Det är inte rök utan moln.

Men ska hon inte sätta in någon bild med ett hjärta idag? Jo då. Den uppmärksamme har säkert sett att det finns ett rött litet hjärta, till höger på bilden med radion.

Jag tror inte människor blir

okänsligare med åren.

Men vi blir litet duktigare

på att dölja vår känslighet.

… på inlägg där många som skriver bloggar samlas under samma innehåll och visar skyltar och bilder som de har funnit sevärda, eller kanske annorlunda.

Ett intressant och trevligt ämne, men som jag inte har tyckt mig kunna vara med på eftersom jag inte vet när jag kan skriva ett inlägg. Jag tror att det är ett fåtal söndagar som jag har varit inne här. Men hälsan kan jag inte påverka och hjärtat har sina egna små egenheter för sig ibland. Därför har jag avstått detta men nu tänkte jag för ovanlighetens skull ha min egen lilla ”skyltsöndag”. Fast på en torsdag.

 

 Lite dålig reklam på denna skylt, kan jag tycka.  Borde vara rättstavat.  Märkligt, kan jag säga och endast märkligt.

 

När sattes denna skylt upp? Har det gått några dagar?

 

Här står det i alla fall tider när affären ska öppna och stänga. Eller, gör det? Denna skylt är det ett bra tag sedan jag fotade.

 

Ojdå. Här var det inte bara ett fel, utan flera.

 

Om ni undrar hur våra semlor smakade som vi köpte häromdagen på Droppens konditori, så kanske ni får svaret här.

Ja, vi tyckte att det var mycket gott, stora och mättande så vi delade på en och tog nästa dagen därpå-

 

I morse snöade det då vi tog vår morgonpromenad. Men ni kanske kan se att det fortfarande skyltas om semlor.

Här står det: Äntligen vår favoritsäsong.

 

Lite klarare skyltning om sådant som är sött, gott och kalorimättat. Vi köpte ingen. Men skyltsöndag för mig utan att något hjärta är med, är svårt.

Vi får sjunga som Sonya Hedenbratt:

Att låt hjärtat va med,
glöm för all del inte det.
Är du fattig eller rik som ett troll
i dur som i moll, glöm inte det,

Låt ditt hjärta va med.
Låt hjärtat va med,

allt du gör beror på det.