wiolettan
Sjung och le, eller vissla.
Jag har alltid tyckt om att sjunga och tralla. Har gjort det mer eller mindre hela livet, sedan jag var barn. Visserligen i mitten av min levnad, ungefär, då jag inte kunde nynna så mycket, men det hade sin förklaring. Men om allt är lugnt och tryggt så sjunger jag. Det hörs inte alltid för oftast så nynnar jag inom mig. Vill ju inte alldeles skrämma bort min omgivning. Nja nu för tiden är det ju bara Mysingen som jag kan oroa.
Om jag inte sjöng då jag var liten så visslade jag. Tänk vad jag älskade att vissla och jag lärde mig det tidigt. Blev väl lite hämmad eftersom jag inte fick vissla inomhus. Undrar varför? Det kommer jag på nu, undrar just varför jag inte fick vissla inomhus? Min mamma sa alltid till mig om jag gjorde det: ”Vissla inte inomhus, ska du vissla så gå ut”. Undrar vad det berodde på? Var det något skrock som satt kvar i henne sedan hon var ung. Varför frågade jag inte och nu kan jag inte det. Tror jag ska kolla med mina syskon om de också fick den förmaningen, eller de kanske inte visslade som jag gjorde. Hör ju inte att de gör det nu i alla fall. Finns en hel del att forska i, tydligen.
I dag dök det upp en gammal sång i mitt huvud, som det ofta gör och jag sjöng och skrev ner den som jag kommer ihåg den. Jag lärde mig många skillingtryck som ung.
I en djup oändlig skog, svarta moln där åskan slog,
gick ett litet barn en gång, dagen lång.
Ja, den dagen var så lång himlen mörk och skogen trång.
Barnet i sin ensamhet, gick och grät.
Grät och tänkte aldrig mer jag min faders boning ser,
här i mörker köld och nöd, blir jag död.
Just som så förtvivlad var, molnen vek och solen klar
blänkte fram och i dess ljus, faderns hus.
Allt var nu som förr, så gott. Allt stod kvar där förr det stått,
samma hem och samme far, allt var kvar.
Så Guds barn går ofta du, djupt i mörkret kanske nu,
vet ej vart du kommen är vart det bär.
Det var ju en otrolig sorglig låt, men OK den slutar bra. Molnen försvann och hon hittade hem. Fint.
Vet ej om jag rätt kommer ihåg den. Tycker bara att den slutar lite abrupt. Kanske finns det flera verser? Vet ni så skriv, snälla. Jag kommer inte ihåg flera än dessa.
I går morse var solen på väg upp då vi vandrade ut.
Det känns ovant. Men fortfarande är det minusgrader på morgonen. Snön har nästan försvunnit som synes.
En lott till någon som får en kram också och är världens bästa.
Lite vatten har bildat ett hjärta. Det var faktiskt riktigt vackert i verkligheten.
Det gammalmodiga begreppet
att vara tillfreds med sig själv
och världen är, trots all framstegstro,
vare sig vi vill anse
det som sanning eller inte,
nyckeln till lyckans hemlighet.
