wiolettan

Blickar framåt.

Av wiolettan - 2019-05-10 08:06


Då jag steg in genom dörren häromdagen efter ännu ett läkarbesök och undersökning, så tänkte jag:


”Så bra jag har det egentligen, får vara i eget hem, har min mysing som stöd och hjälp och får uppleva ännu en vår”.


Har inte orkat skriva på bloggen eller göra något annat, men nu hoppas jag på mera krafter, dag för dag. Läkaren har sagt att jag ska slopa Multaq tabletterna och det gör jag så gärna så. Har ätit dom i cirka fem år och på min fråga varför jag inte skulle ta dom så sa han att de inte gör någon nytta längre. Ja, jag säger då det. Är det bra eller dåligt? Bra måste jag inbilla mig. Optimist så länge det går.


De senaste två undersökningarna har jag inte fått svar på ännu. Det som gör min orkeslöshet är förmaksflimret, hjärtsvikten och kärlkrampen. Men nu har mysingen och jag börjat med våra morgonpromenader igen, det känns bra så. Promenerar en bra sträcka och inte bara ut genom dörren och in igen.


Jag har fått se hur Sundbyberg förändras med byggen hit och dit. Vägar och parker, mycket är på gång och även våren gör sitt till för att ändra på landskapet.




 

En bild som jag tog i morse ifrån vardagsrumsfönstret, uppemot Tornparken.



 

Svanarna är så vackra där de ligger i vattnet. Här i Lötsjön.



  

Denna svan fotade jag vid vår resa till Stallarholmen. Visst ja, den dagsturen har jag lovat att berätta om. Får bli en annan dag. Svanen tronade så fint mitt på bordet. Naturtrogen och vacker.



Genom hoppets fönster har man

den bästa utsikten mot himlen.



Tack för alla snälla kommentarer och vänliga tankar.

Hej, mina bloggvänner!

Av wiolettan - 2019-04-19 14:37


Ser att en del av er undrar hur det är med mig. Det tackar jag så mycket för och även alla andra snälla och fina kommentarer. Har läst ifatt mig där.


Jag är inte i form för tillfället att sitta vid datorn men hoppas att jag snart kan återkomma.


Vill önska er som tittar in en GLAD PÅSK.


Vi har hittat vägen.

Av wiolettan - 2019-03-28 10:51


I morse då vi vandrade ut var det 1 plusgrad och nu är det en etta till, nämligen elva plusgrader. Det är lite vårlikt ute och känns inte som om det skulle bli något bakslag. Det är snart april och då vet man aldrig. Men, vi gläder oss åt dagen som i dag är och njuter av att se vårens ankomst.


Igår var mysingen och jag upptagna hela dagen med att fira oss själva. Ni vet ju vid det här laget att vi passar på att fira och påminna oss om alla speciella dagar som finns. Och, igår var det vår nionde bröllopsdag. Helt otroligt så fort tiden har sprungit iväg.


 

Här står det bland annat, 9 år Pilbröllop.


Ni som har följt min blogg kanske har sett bilder på olika små "symboliska" saker som mysingen har strött över mig på våra bröllopsmorgnar.


 

Här är några exempel. Hjärtan i papper på ettåriga dan, hjärtan i bomull på tvååriga och hjärtan i läder på treåriga bröllopsdagen. Det var många varje gång, här har jag bara tagit ett av varje.


Då kan ju man undra då, pilbröllop, slänga över mig en massa hjärtan i pilar?


 

Nej, det blev det inte utan han hade klippt ut och ritat dessa. Fyndigt måste jag säga.



 

Fick ett fint grattiskort av våra vittnen också, bl.a



Så, idag är vi trötta och tänkte ta lite ledigt, hämta nya krafter.


Om ni undrar. Jo jag blev bönhörd, både mysingen och jag kom iväg på resan i tisdags till Stallarholmen och hade en trevlig dag. Men det berättar jag om en annan gång.



Igår kunde vi inte...

Av wiolettan - 2019-03-25 10:44


...gå ut, men i dag tog vi en morgonrunda och det var skönt. Ömsom sol, ömsom blåst och skugga. Ingen grad, plus minus noll.


Jag visar lite bilder som jag tog, då vi gick Vackra Vägen och ner till Lötsjön.


 

Vårlökar som har kommit upp, utmed Tulegatan. Fast det kändes inte som vår ute i morse.



 

Några krokus som trotsar vårkylan,



 

Några klåfingriga som inte kan låta bli andras saker har varit framme här.



 

Mysingen har ibland barnasinnet kvar. Visst är det roligt att stampa på isen och se och höra den krasa.



 

Det finns fortfarande bra med is på Lötsjön, men ju mer solen ligger på, ju mindre blir det kvar av den.


 

Svanparet. Lite blyga för fotografen verkar de vara.



 

På hemvägen då vi ska upp för Vackra vägen, som inte är så vacker nu, de håller på och bygger flera bostadshus, har de haft en del av den vanliga vägen avstängd och så har byggarna gjort en provisorisk väg.  Den är brant, i mina ögon så är det otroligt brant.


Vi kom och gick där och jag stannade till innan branten, för att hämta nya krafter, så var det en man som ropade:


"Ni kan gå här nu, vi ska ta bort avspärrningarna, så det går bra att gå här istället".


Vilken lycka. Det blev hälften så långt och nästan hälften så jobbigt och brant. Jag tänker fortfarande på det. Såg han att jag skulle ha svårt att gå där uppför, eller varför sa han till oss så där helt plötsligt. Vilket fall som helst så blev jag jätteglad och lättad. Jag tror inte att det är alla som skulle bry sig, men han såg oss och tänkte till.


 

Nästan hemma såg jag denna skata som höll på med att förbättra sitt bo.



Till sist, några önskningar.


Hoppas att ni mina bloggvänner har en bra dag.

Hoppas att min mysing kryar på sig till i morgon, han är förkyld, så att han orkar med på en dagsresa med SPF.

Hoppas att min äldsta bror som har fått någon magsjuka och har feber, kryar på sig och blir helt bra.

Hoppas att jag får må bra så jag också kan följa med på SPF resan.






Undrar om det är någon...

Av wiolettan - 2019-03-21 09:31


...som kan hjälpa mig?


Jag behöver ett råd. Mysingen har försökt men det har inte blivit ett dugg bättre, eller jag har inte blivit ett dugg bättre.


Det gäller dessa snälla bilister. Ett exempel från i morse.


Mysingen och jag går ner till affären för att handla lite matvaror till helgen. Mysingen går ofta själv, det går så mycket fortare då, slippa behöva dras med mig. Men i morse följde jag med eftersom vi ska ha helgbesök.


Då vi kommer till ett övergångsställe, det är många sådana på vägen till affären, stannar jag för att släppa fram bilarna, men de stannar också och jag får springa över. Ja, ni läste rätt, springa. Jag har inte mage att gå sakta i min egen takt över, då de måste stå och vänta på mig. Andra människor går ju så fort.   Då jag kommer över på andra sidan står jag där och hämtar andan och sedan kommer värken och trycket över bröstet och resten av vägen tar nästan dubbelt så lång tid att gå.


Ibland försöker jag med att vinka fram bilarna. Tror ni att det hjälper? Nix, de stannar ändå. Det verkar som om jag ser så skraltig ut så förarna tycker att det känns säkrare att stanna en bit ifrån övergångsstället och se till att jag kommer helskinnad över. Snällt, men jag blir stressad.


Har kommit på en ny metod som mysingen inte gillar. Jag stannar långt ifrån och avvaktar men kommer det då många bilar så blir det kanske en lång väntan för mysingen.


Så mina bloggvänner, vad göra?



Några små rader som jag hittat i en bok i bokhyllan.


Vänner löser de flesta av ens problem utan svårighet.

De knäpper på eller kopplar in eller sparkar till.

Och, man får inte be om ursäkt.



En av välsignelserna med gamla vänner

är att man har råd att vara dum i deras sällskap.



Jag hoppas och tror att även

om jag är utom synhåll

är jag inte glömd.

Tystnader och avstånd finns invävda

i varje sann vänskap.


 

En rolig upplysning som jag såg i ett skyltfönster.