wiolettan
Katten Sessis.
Berättade i förra inlägget om mötet med den fina katten på kyrkogården.
Det fick mig att tänka på den första katten som jag fick. Jag var då i början av tonåren och hade tjatat länge på min mamma om att få skaffa katt. Men, hon tyckte inte om katter och var rädd för hundar, hade blivit illa biten av en hund som liten, så den delen förstod jag eftersom jag också hade blivit biten av en schäfer som elvaåring.
Men katter, hur kan man vara rädd för dom, tyckte jag. "Dom springer bara runt benen på en", sa min mamma, "och är ivägen". Det var bara att finna sig i det. Tills en dag, lyckan slog ner och jag fick en katt.
Kommer ni ihåg att jag skrev om en liten tidning som vi som tonåringar skrev. Vi var cirka 10 ungdomar i åldern från 13 år till 19 som bodde i vår lilla by och höll ihop. Av mina syskon var det jag och min 3 år äldre bror som var med i gänget. Vi träffades, lekte, spelade och tävlade med allt möjligt, plus att vi gav ut en egen tidning. Vi sålde den till våra grannar för några ören och försökte vara seriösa. Inte alla skrev i den utan "redaktören" intervjuvade oss och beskrev sedan i bladet hur våra ungdomsliv förflöt. Nu har den skaffat ett jobb, eller nu håller han på att ta körkort, hon har sökt jobb i Örnsköldsvik och så vidare.
Men i alla fall, i den tidningen hittade jag i höstas då jag var uppe i Ångermanland i mitt föräldrahem, denna dikt som jag hade skrivit i tidningen. Jag var i början av tonåren, kanske 13 eller snart 14. Detta på tal om katter.
Jag kommer inte ihåg att jag har skrivit detta, men det var mitt namn under och senariot stämmer.
Här är jag som 14-åring, med min första katt, Sessis. En mycket klok och fin kattfröken.