wiolettan
Tillbaka igen...
...till Sundbyberg, vårt hem. Fast, det känns som hemma, i Ångermanland också. Jag gillar den rena, klara luften, stillheten och de mäktiga skogarna. Är så tacksam att jag har fått överta denna lilla stuga av min äldste bror.
Han kände för några år sedan att han inte orkade som förr och en av hans söner dog och den andre var inte intresserad av stället så då fick jag det. Jag lovade honom att han fick utnyttja det själv också, så länge han och jag lever. Så nu då vi bilar uppåt, följer han med oss och bor på övervåningen. Det fungerar alldeles utmärkt. Han fyllde 91 år nu i sommar och då var vi där och firade honom.
Min pappas yngste bror fyllde 102 år i sommar då vi var i stugan och drygt en månad senare avled han. Begravningen var dagen innan vi bilade ner igen. Så nu finns inte någon kvar av mina föräldrars syskon. Inte så konstigt kanske. Min pappa föddes år 1899.
Det hade börjat att bli höst i Ångermanland, så vi stängde stugan för vintern och det kändes OK. Då det är mörkt där på kvällarna, så är det verkligen mörkt. Då jag bodde hemma i min ungdom tänkte jag inte i dom banorna, men nu tycker jag inte om det kompakta mörkret. Skillnad emot staden, där är det aldrig kolmörkt.
Då vi kom hem väntade oss en överraskning. Bosse Lidén hade sänt en lott. Vinst i en tävling som han hade haft på sin blogg. Tack snälla Bosse. Jag tycker om dina tävlingar och lekar.
Först vann jag lotten och sedan vann jag på lotten. Dubbelt roligt. Roligt är det också att skrapa den.
Ha det bra och må så gott.
Som Desmond Tutu sa:
Gör lite gott där du är.
Det är dessa små uttryck
av godhet som sammantaget
förändrar världen.
